linnealarsson

Jag vet att hur mycket jag än kämpar och sliter, vad jag än gör eller säger så finns det inte en möjlighet att jag kommer få dig tillbaka igen.. och jag vill inte lämna jorden än.. men jag vet att vi en dag kommer att ses, jag hoppas att du väntar där på mig. Det här känns som ett rejält skrapsår som någon har hällt salt i, det är den smärtan jag har, vid tanken av att du lever ditt liv på andra sidan.
Så älskad, så saknad.
Jag är så förstörd, men vad kan jag göra? vadfan mer kan jag göra än att försöka att bearbeta min sorg?
det hjälper inte att skaffa en ny hund.. den kan aldrig ersätta dig. Det kan få mig att tänka på annat, men smärtan kommer alltid att sitta i, och det blir inte bättre av att Isak blir gamlare och gamlare.
Vad händer när han inte längre tar sina andetag?
jag vågar inte tänka tanken, jag vill inte hamna i situationen som när du lämna mig, nerbäddad i sängen, inte vill äta, prata elr nått. jag vill klara av det här, inte för att jag vill glömma, utan för att kunna må bra, som en vanlig människa, även om jag har sår i mig som gör ont och svider , och aldrig blir hela, så vill jag ändå känna mig hållbar, på något omöjligt sätt.
men mitt liv är inte som i sagor, att allt har ett lyckligt slut.
jag får fortsätta drömma om ett underbart liv, där sorg och smärta inte existerar.