linnealarsson

Ja, hur börjar man här?!
skolan har väl aldrig varit favoriten direkt, men har alltid varit en stor del i livet, vare sig man vill eller inte..
Det började ju redan på Bodaskolan, där allt flöt på som det skulle.. man gjorde det lärarna sa att man skulle göra , och på rasterna hade man superkul med sina vänner, eller va man vänner då?det var nog mer en "kompis man lekte med" om jag uttrycker mig rätt.. för vissa umgås man inte alls med längre, eller gjorde inte det på senare år, och vissa har fortfarande en stor betydelse i mitt liv, och kommer förmodligen alltid att ha det.

Man gick på Boda skolan i 6 år.. eller 7 år eftersom man gick på lekis först.
Skolan va för mig då bara en lek.. man tog det inte på allvar.. jag önskar nu att jag hade skött skolan bättre från första början, det hade varit så mycket lättare nu då ju.

Man blev äldst på skolan till slut.. vilket man tyckte var riktigt häftigt då.. Men när man tänker tillbaka så var det inte så himla stort ändå, börja 6an?! :s aja, det var en speciell tid för mig just då..
Och det var väl även då man började förstöra sig egna skolgång, man kom på att man hade en egen vilja och den var aldrig den samma som lärarens, nej tvärtom. man gjorde alltid allting som man inte fick, bara för att liksom.

Sen kom till slut tiden man hade väntat på.. att börja på Rotskärsskolan, vilket iallafall jag hade längtat efter länge, men det var mycket som snurrade i huvet på en då, speciellt en sak - ANSVAR. vilket inte fungerade för mig..Skolan gick inte alls bra i 7an. IG i nästan alla ämnen, så tanken på att komma in på gymnasiet då kunde jag kasta bort. Ta ansvar var verkligen inte min grej just då, Man hamnade i allt tjafs och bråk, alltid inblandad, vare sig man ville eller inte.. så blev det alltid så. och till slut blev det att man började skolka som sina andra vänner.
Varför skulle jag gå på lektion när mina vänner fortfarande satt ute och sola osv fast vi hade börjat lektionen?
Så att gå på utvecklingssamtal var en plåga, jag skämdes och jag visste ju att jag gjorde fel, men vägrade göra något åt det, aldrig sa dem något posetivt på utv.samtalen.. mamma och pappa hade alltid samma besvikna miner efter.. och alltid blev det tjafs hemma då. Klart dom ville att jag skulle sköta skolan, men det hjälpte inte.

När jag började 8an, började lite mer kretsa kring gymnasiet, en del var nöjda med sina betyg och började planera vad dom skulle välja, själv visste man att utan ett G i matte skulle jag glömma gymnasiet.
Vi hade utv.samtal och jag lovade att bättre mig, och lyckades få G i idrott och lite andra ämnen, och det var självklart en bättring från min sida.

När jag börjaden 9an, sista året på rotskär, då var vi där igen, äldst på skolan..
det var så otroligt skönt, man kom av sig det med betygen, men då var det ju verkligen sista chansen att skärpa sig. så jag kämpade in i det sista med min matte, och var sååååhär nära att inte komma in, jag var ett poäng ifrån godkänt på nationella.. vilket betydde att jag inte skulle få mitt G i matte, men det visade sig att hon hade rättat fel, så jag fick godkänt på nationella och fick G i matte. Och kom därefter in på mitt första handsval på gymnasiet, jag valde omvårdnad. sen barn och fritid osv..

Idag skulle jag aldrig slänga bort min skoltid som jag gjorde då. Nu är jag alltid på lektionerna, har aldrig skolkat från en enda lektion, har godkänt i nästan allt.. i några ämnen har jag även VG, inte likt mig, jag har skrivit VG på alla de senaste proven, vilket gör mig världigt stolt när man får tillbakablickar på rotskär.
Jag önskar nu att jag hade pluggat mer då så att jag hade haft det lättare i matte nu.

Men för att jag kämpade som jag gjorde i 9an kom jag in på det jag hade valt, och går nu i världens bästa klass.
i tidigare klass har det varit stökigt, bråkigt, och alla hatade varandra nästan.
Här är det också stökigt och så, vi pratar mkt! :-) hihi, men aa, så är det, det kommer man inte undan.
och här är alla vänner liksom..jag trivs här, det är dethär som är min riktiga klass..här får jag ro och stöd av mina underbara fina vänner som står mig närmast, de som peppar mig att komma i tid, göra läxorna, och sköta skolan vilket jag verkligen vill nu också. Och nu gör man oftast läxorna i skolan så man har lite fritid, men det är inte alltid det blir så, det är kämpigt.. men jag är van med det, och det kan jag stå ut med en och ett halvt år till, sen har jag en utbildning och kan göra vafan jag vill!
:)

Ja, det här är min skoltid, jag hoppas att ni har fått en liten inblick i hur jag har haft/ har det i skolan.
och förstår att ni ska ta vara på skolan i tid, innan det är försent, tro mig, det har jag erfarenhet av.. :-)
Men jag har lärt mig väldigt på vägen hit, där jag är nu. det har varit lärorikt..

Puss&kram!